Torekov, Hamnplan: Till glad och härlig musik dansade jag fram till startlinjen, det minskade nervositeten något. 😬 Startskottet gick och vi sprang i väg på lättlöpt cykelbana som sedan övergick i bredare grusstig. Ungefär 1 km in i loppet med en kilometertid på 05:30 ropade jag hejdå till mina snabba löparkompisar (läs löparidoler). 🙋🏽‍♀️ Grustigen övergick i gräsbeklädd stig och sedan kom klapperstensfält. Att springa på klapperstenfält är som att be om att stuka fötterna. Jag dämpade farten rejält ömsom joggade, ömsom gick. Lite större, tyngre löpare dundrade förbi mig på klapperstenen. Jag tog det lugnt och fokuserade på att hålla mig på fötter. Min tränade sade på förra veckans träning att han tror på mig, bara jag inte skadar mig. ❤️ Jag ska inte skada mig, jag tänkte att det kommer lättlöpta sträckor längre fram där jag kan ta ut löpsteget.

Klapperstenen övergick i mycket blöt grässtig, i alla fall gick det att springa på lite här, på några ställen fanns spänger som var alldeles blöta, här saktade jag också in för att inte halka. ⚠️ Sedan kom några trappstegar som vi skulle klättra över, så det blev naturliga små pauser emellanåt, när det blev kö vid trappstegarna.

Norrbrohamn: Grusväg – fast mark under fötterna och full fart framåt. 🏃🏽‍♀️

Hovs Hallar: Terrängen blev allt svårare, steniga branta stigar nerför mot stranden och riktig klättring på klipporna uppför.

Det var här det var högst förbjudet att klättra och leka när man var liten! ❌

Uppför blev jag rejält grusig och blöt och händerna. Löparen bakom tyckte nog jag var långsam, eftersom jag hade hans frustande andetag – bokstavligt talat i rumpan! Men alltså, hallå? Sämre ställe att ”springa om” på banan fanns inte, chilla liksom! Väl uppe stod ett gäng supportrar och hejade i anslutning till energistationen. Vi var 9 km in i loppet och för min del 1 timme in i loppet. Jag hade alltså hållit ett snitt på 06:40 min/km. Jag tvättade mina händer i handsprit, drack en halvmugg sportdryck, en halvmugg vatten och gav mig sedan iväg på lätta steg. I alla fall några steg innan det blev klättring upp till gräskanten som skulle ha fin utsikt över Laholmsbukten. Där stod till och med en skylt om att man skulle kolla vänster för att det var så vackert. Det vara bara det att jag såg knapp en halvmeter framför mig, eftersom det var tjock dimma.

Sedan kom jag in på en liten stig med mycket rötter, stenar, så jag fick ta det sakta även här. 🐌 Om jag minns rätt var det även när det var som ett helt vattenfall vi skulle ta oss igenom. Lösa stenar, forsande vatten, jag högg tag i vad som fanns att hugga tag i, något som visade sig vara en taggig liten gren. ”Aj, aj”, det var helt enkelt bara att plumsa fram och hålla sig i klippväggen. 🌊När stigen äntligen vände uppför blev, det lerigare och lerigare. Det var som ett hav av lera och jag höll mig i träden och försökte springa lite vid sidan av det djupaste. Jag tittade bekymrat och uppgivet till klockan när min elfte kilometer visade tiden 10:56. Jag tänkte ”Nu skiter jag i det här, här kan jag inte springa”. Jag klafsade fram med bestämda steg hela vägen upp till Knösen. Där mötes jag av en skylt ”Du har klarat loppets tuffaste backe”. (Tycke arrangörerna ja…)

Till slut kom jag i alla fall ut på en liten bit asfalt, jag är ingen vän av asfaltlöpning egentligen, men jag har aldrig blivit så glad över fast mark under fötterna, asfaltvägen övergick raskt i grusväg och jag sprang på och förbi en kvinnlig löpare som tryckt sig förbi mig i leran, när jag misströstade, sedan sprang jag om några löpare till. Men underbart är kort och snart övergick det lättlöpta grusvägen i stenig, lövbeklädd och blöt utförslöpning i skog. När detta pari övergick i grässtig i svag uppförslut kom jag ifatt ett par herrar som bestämde sig för att gå här. Gå? Här? Alltså, detta var ju en ypperlig sträcka att faktiskt ta ut löpsteget lite. De var jättesnälla och gjorde plats för mig att springa förbi. 🏃🏽‍♀️

Elestorp, Asfalt löpning, jag pinnade på och fick snart se en skylt som talade om att andra energistationen snart skulle dyka upp. Jag ökar på stegen och får syn på en kvinnlig löpare framme vid energistationen och tänkte att henne springer jag om sen. Stannade på energistationen och valde en mugg energidryck den här gången. 15 km in i loppet och 1 timme och 50 minuter in i loppet för min del. Den senaste sträckan mellan Hovs Hallar och Elestorp hade jag snittat 8:13 min/km. Sedan full fart vidare på asfaltvägen som snart tog oss in i skogen igen.

Väl inne i skogen kom jag ifatt den kvinnliga löparen från energistationen. Hon såg söt och vänlig ut och var mycket lik vår receptionist på jobbet. Hon stapplade fram i hav av lera och halkade till. Jag frågade hur det gick, hon svarade att det var svårlöpt här. Ja, det är inte värt det sade jag, som tog det lugnt och sansat där jag tog mig fram, ”om man inte tar det lugnt här så blir det kanske inte så löpt över huvudtaget efter det här”. När vi tagit oss igenom leran och en stor äng med lättlöpt grässtig låg framför oss, gick hon till sidan och släppte förbi mig. Hon misstänkte nog att jag skulle bli som en ko på grönbete, när jag väl fick fast mark under fötterna. 🐄 Jag lugnade mig något när grässtigen över gick i bokskog och mina solglasögon åkte på och av mest hela tiden allt efter vad som kändes säkrast. Kände att ett par manliga löpare var mig i hasorna när jag klättrat över en trappstege i bokskogen, men därefter blev det uppförsbacke ut till asfalt väg och jag kunde springa på igen.

Appelryd: Passerade Norrvikens trädgårdar. I Appelryd ca 18 km in i loppet hade jag varit igång i 2 timmar och 14 minuter och på denna sträcka hade jag hållit en snitthastighet på 07:20 min/km.

Sedan vände jag in på strandpromenaden en bred, hård, platt grusstig med knappa 3 km kvar till mål. Jag kände igen mig, från en cykeltur jag gjort vid ett träningsläger på Hovshallar – där vi sprang till Torekov och cyklade till Båstad (ingen bra cykelväg för racercykel 🚴🏽‍♀️). Kollade på klockan vid 20 km och konstaterade att den senaste kilometern gått på 5:27, jag peppade mig själv och sade till mig själv inombords, ”Du är jätteduktig Susana, hela vägen in i mål nu”! Fick syn på ett par som joggade tillsammans längre fram, de hörde när jag kom rusande och han sprang in lite före henne och gjorde plats för mig att komma förbi. Jag stannade och gick över alla färistar, (jag vägrar att trilla och skada mig på mållinjen liksom). Jag närmade mig 21 km och ett par kvinnliga löpare som verkade göra sällskap, den ena verkade öka farten. Jag hörde henne skrika ”Nu har vi bara 600 meter kvar”, hennes kompis svarade att hon gärna fick springa före, hon svarade att hon skulle vänta på sin kompis, samtidigt som hon ökade farten . 🙄 Vid 21 km visade klockan att senaste kilometern gått på 5:24. ”Stark Susana”, peppade jag mig själv med, medan jag drog förbi de båda kvinnliga löparna. Snart därefter kom jag ifatt och sprang om en medelålders man.

Jag sprang in på upploppet och hör ett efterlängtat ”Heja Susana!” jag tittar upp och ser min löparkompis stå och klappa (han är lätt att känna igen, då han alltid har en tjock ulltröja på sig) tillsammans med två andra. En har uppe kameran, jag ler och ger allt den sista biten in i mål. På slutspurten höll jag ett tempo av 2 min/km. Jag sträcker upp armarna i vädret när jag passerat mållinjen, (jag vågade inte precis i samband med mållinjen för då hade jag säkert trillat på den). Jag får min medalj och dröjer mig kvar och fyller på med hela tre muggar sportdryck. Sedan kommer min löparkompis och tar tag i mig om axlarna och vänder mig om och säger ”Nu får du gå till dina supportrar”. Jag lyfter blicken och ser att mina trognaste supportrar står där. 🥰 Jag går fram till dem och frågar om de såg min målgång. Det visade sig att det var ju mamma bakom kameran och pappa som hade ropat på mig i slutspurten. Jag hade inte känt igen dem, eftersom jag inte trodde de var där. Jag får en guldmedalj ”Du är bäst” från dem, min löparkompis har de redan försett med en godispåse. 🍬 De är så guldvärda, dessa supportrar i vårt och torrt.

Jag byter om och vi sätter oss på stranden och fikar. Jag konstaterar att jag kom på plats 95 av 417 med tiden 02:30. Jag är riktigt nöjd och mest nöjd är jag över att jag är hel, inga stukade fötter, inga trasiga knän – jag är stark och riktigt sugen på fortsatt träning och mina nya terrängskor håller måttet i svår terräng! Det finns bara en väg och den är framåt!